6f82c75280181c0a168f7e0ac70c8de467610d6d

En av de vanligaste sakerna man brukar säga om kreativitet är att man tänker utanför boxen.

Jag är uppvuxen mellan boxerna. Jag har sprungit i korridorerna mellan boxarna så länge jag kan minnas.

När vi flyttade till Sverige 1985 hamnade jag snabbt mellan det nya landet och mina föräldrar, mellan svenskar och iranier, nordväst och mellanöstern. Jag fick ofta förklara för mina föräldrar varför svenskar betedde sig som de gjorde, varför du kunde kliva på en buss och se hur folk satt ytterst på varsitt dubbelsäte med hörlurar instoppade i öronen eller en gigantisk dagstidning som en sköld framför ansiktet. Jag fick förklara hur ordet lagom egentligen var något vackert som handlade om att något skulle räcka laget om och varför det var så viktigt att tala om för svenskar när och var det var dags för fika. Jag fick också berätta för mina kompisar hur det kom sig att de inte alls behövde vänta på mitt rum medan jag åt middag utan var välkomna till bordet, att man måste säga nej ungefär tio gånger innan min mamma förstod att hon inte skulle hälla upp mer ris och varför det kom sig att alla föräldrars största dröm var att deras söner skulle bli civilingenjörer, läkare eller åtminstone tandläkare.

Under hela min skolgång blev jag mobbad av två grupper: de etniska svenskarna mobbade mig för mitt svarta hår och för att mina föräldrar talade en bruten svenska och svartskallarna mobbade mig för att jag pratade perfekt svenska och hade högsta betyg. Jag var inte utanför. Jag var mellanför. Mellanförskapet hade dock sina fördelar. Jag blev bra på att lyssna, på att anpassa mitt språk, på att ställa frågor, på att hitta sätt att passa in. Jag varför de olika grupperna inte förstod varandra. Jag kunde se hur min mammas egna främlingsfientlighet gentemot svenskar blev ett hinder för att ta sig in, jag kunde se förklädd rasism i form av stödinsatser för barn med invandrarbakgrund och hur människor i olika grupper som egentligen ville väl inte gjorde saker som gynnade mötet. Men vad fan skulle jag göra även om jag såg det. Jag var ett barn. Jag hade mina egna problem. Jag var fullt upptagen med att inte få stryk, få bra betyg och ta reda på vem fan jag var. Iranier eller svensk. Tecknad eller otecknad. Under hela min barndom ville jag vara svensk. Under hela min tonårsperiod ville jag vara iranier. Jag var blatte i både länder. I Sverige var jag inte svensk nog och när jag åkte till Iran för att besöka släkten blev jag kallad för turist.

När jag åker runt i Sverige och talar om kreativitet besöker jag olika boxar, som jag alltid gjort: läkare, stadsplanerare, tjänstemän, egenföretagare, chefer. Alla sitter i varsin box och är rädda för vad de andra, DE ANDRA, i de andra boxarna tycker och tänker om dem.

Fundera på vilken eller vilka boxar du tillhör. Se vad som händer om du börjar leta utanför din egen box.

Tips!
Visste du att alla människor föds kreativa? I det här inlägget förklarar jag hur du kan hålla kvar din kreativitet livet ut.