4cb0615c1a9f5aeadca57868665724a127791817

För att kunna genomföra ett gott motiverande samtal behöver vi vara nyfikna. Det finns inget som dödar nyfikenhet så effektivt som fördomar och förutfattade meningar. Eftersom våld i nära relationer är ett område som skapar starka känslor inom de flesta av oss är det också ett område som är behäftat med en uppsjö av just fördomar och förutfattade meningar. 

Detta gäller för hur vi tänker om den våldsutsatta, och i synnerhet för våldsutövaren. Michael Johnson (2008) beskriver i sin forskning främst två typer av våldsutövare i nära relationer:

Den intima terroristen (”The intimate terrorist”) utövar den typen av våld som de flesta förknippar med sinnebilden av en ”kvinnomisshandlare”. Han (män är överrepresenterade i denna grupp) vill utöva makt och kontroll och gör det med allvarligt, upptrappat och upprepat våld. Våldet är sällan ömsesidigt och många av kvinnorna fruktar för sina liv, vilket gör dem klart mer sårbara för att utveckla psykisk ohälsa (till exempel posttraumatiskt stressyndrom). Dessa män har ofta en personlighetsstörning och förefaller vara svåra att behandla.  

Situationsbundet våld (”Situational couple violence”) är däremot mer ömsesidigt, generellt sett mindre allvarligt, mindre upprepat och upptrappande. Allt våld är dock skadligt, skrämmande och kränkande och också situationsbundet våld kan vara dödligt. Men en mindre andel av kvinnor som är utsatta för situationsbundet våld är rädda för sina liv. Detta relationsvåld fyller också en annan funktion för våldsutövaren. Det handlar i större utsträckning om att vinna konflikten, utkräva hämnd efter att ha känt sig kränkt, komma ifrån en jobbig situation, få uppmärksamhet och framförallt undvika vanmakt. Det är inte jakten på makt i relationen som främst driver en person som utövat situationsbundet våld, utan flykten från vanmakt (Isdal 2002). 

Det situationsbundna våldet är betydligt vanligare, och i öppenvård är det främst utövare av den här typen av våld vi möter. Det är också dessa utövare som vi lättare kan nå med våra frivilliga behandlingserbjudanden. ”Terroristerna” förefaller i högre utsträckning hamna hos kriminalvården och den programverksamhet som erbjuds där. 

Den förståelse för våldsutövare som till exempel Johnsons forskning ger oss är alltså viktig, för utan den kan vi fastna i stereotypier och därmed tappa den nyfikenhet och empati som krävs för att bedriva MI. 

Gör
Innan vi börjar arbeta med MI för våldsutövare behöver vi utforska våra egna idéer och uppfattningar:

• Vilka tankar har jag egentligen om en person som utövat våld mot sin partner, eller mot sina barn? Är det rätt att hjälpa? 
• Är alla personer som utövat våld verkligen likadana? 
• Kan en person som utövat våld bli hjälpt överhuvudtaget? 
• Går det att förstå personens eventuella svårighet att ta ansvar för sitt våld (utan att tycka att våldet är okej)?

---
Liria Ortiz, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, handledare, specialist i klinisk psykologi, föreläsare och författare. Är du intresserad av föreläsningar eller handledning kan du höra av dig på [email protected]. Kursen bygger på boken ”Motiverande samtal i arbete med våld i nära relationer” som finns att köpa här.